Iréne Vestman
Skulpturala skrifter, Sundsvalls museum, till 25 april

Mötet med Iréne Vestmans skulpturer på Sundsvalls museum ger fysiska effekter. Andningen blir lugn, går ner i magen. Kroppen fylls av tyngd och vila. Det är som att gå i skogen eller simma i en sjö. Skulpturer och reliefer i betong ligger utslängda som på måfå i utställningshallen. De är sammansatta av mindre delar, tecken, skrivna i sten på något av Iréne Vestmans hemliga alfabet. Delarna är sammanfogade till helheter som också de är tecken vars exakta innebörd bara hon själv känner till.

©2011 BUS/Iréne Vestman, I–XXVII.
Arbetet med skulpturen inleddes 1993. Den blev färdig till
en utställning på Konstakademien förra året.

Utställningens centrala verk, I–XXVII (skulptur), har hon arbetat med i 18 år. Delar av den ligger utspridda omkring en större formation med ett hålrum inuti. Golvet i Kulturmagasinet skulle inte klara tyngden om verket hade monterats ihop i sin helhet. Men vid en dekonstruktion fungerar delarna för sig själva.

Vad har fått Iréne Vestman att uppfinna egna alfabet, eller typsnitt, och sedan ta flera år på sig för att, med sina alfabet, formulera hemliga budskap i sten eller betong?
Mediet i sig ger ett svar. Materialets beständighet och den tid och det arbete det tar att formulera om det till olika meddelanden, innehåller ett budskap om rätten att få ta tid, ta plats, att finnas till. Det är ett tillkännagivande om tyngd, makt och oflyttbarhet. Iréne Vestman har nog aldrig, på något sätt, behövt känna sig underlägsen för att hon är kvinna. Eller är alfabetena ett skämt riktad mot dem som kräver att konsten ska vara begriplig? Här finns bokstavliga hemligheter, skulpturer som uttrycker dolda budskap med hjälp av tecken vars exakta betydelse bara konstnären själv känner till. Det finns någonting lustfyllt i att dölja, att ha hemligheter, som när småflickor viskar i skolan.

I ett mindre utställningsrum finns Tankehögen. Det är en glasmonter i vilken konstnärens teckningar och anteckningar ligger staplade på varandra. Montern ingår i en serie kallad Svärmen. Här finns också en betongskulptur vars yta är täckt med vanlig handskrift. På en annan betongskulptur har konstnärens ritat streck av blyerts, vilket förvandlar den tuffa betongen till någonting mycket ömtåligt.

En vägg är täckt med teckningar. Motiven utgörs av till synes geometriska former, påminnande om skulpturerna, eller skisser till dem. Kanter, ytor och linjer ser vid första anblicken ut att vara raka men innehåller ojämnheter och snedheter.
Konstnären säger sig använda naturens grundläggande former och proportioner för att skapa sina alfabet. Men vilken natur? Natur kan innebära så olika saker.
Detta med tecknen blir snarare en början, en form och en ram för skapandet. De färdiga skulpturerna är någonting mer, någonting annat. En djupandning, en vila, en åkallan av någonting större än människliga strävanden.

Iréne Vestman kommer från Köpmanholmen och är bosatt i Stockholm.

Text och foto: Karin Kämsby
Volym 2011-03-16